Damned if you do, damned if you don't

En kort reflektion angående hur man ska kontakta sina riksdagsledamöter.

Anders Widén, en av initiativtagarna till riksdagssvar.se, skriver om ett mail han fått av Malin Lövsjögård (m) som svar på deras fem frågor. Hon låter i detta mail meddela att hon:

"generellt [inte] svarar på enkäter eller undersökningar då [hon] prioriterar andra viktigare saker istället".

Ett par dagar tidigare så förklarar Göran Pettersson (också m) att han inte tycker att "störtfloder av mail" är värda att svara på (min tolkning) utan att:

"det är bättre om [organisationer som vill visa på ett stort folkligt stöd för en åsikt] samlar in namn och adressuppgifter, gärna e-post, på dem som vill protestera [för att] därefter skriv[a] ett mejl där de framför sina argument och bifogar namnlistan. Då kan riksdagsledamoten svara samtliga protesterande utan att epostsystemet blockeras för övriga medborgare."

De kanske borde prata med varandra, Malin och Göran. Eller så är det helt enkelt så att de vill undvika all form av kontakt med sina väljare.

Konkreta frågor, luddiga svar

Jag är för närvarande involverad i en FRA-diskussion (eller flera) med Göran Pettersson(m) på dennes blogg, och det är väldigt trevligt att någon faktiskt tar kritik och oro på allvar, även om han antagligen helst vill ha semester.

Hur som helst så känns det lite som att pissa i motvind. Det blir mycket "tyckande" och lite reda argument. Frågan är vad man ska göra åt det, för till slut så blir man ju bara irriterad när samma fråga kommer gång på gång fast man tycker att man redan har svarat på den 20 ggr. Problemet är ju att en liten bisats i en fråga lätt kan tolkas som ett huvudargument och då dras det ett (minst) varv till innan man ens har fått klart för sig vilken frågan var.

Men, det är inte hela sanningen. Ofta är det nämligen helt enkelt så att svaren som ges inte klargör vare sig det ena eller det andra. Det hamnar lätt i just "jag tycker att lagen är balanserad gällande personlig integritet" medan åsikten gärna blir en annan i ett likvärdigt (enligt frågeställaren) scenario. Praktexemplet är så klart varför det är ok med massavlyssning av elektroniska brev men inte av pappersbrev.

Hos Karin, PM & Leo så ställs frågan: hur ska FRA fungera? Bland kommentarerna finns mycket tänkvärt. Marcus är bara rolig (och jävligt otrevlig).